enpedagogsreflektioner.blogg.se

Enligt FN:s barnkonvention har barn har rätt till utveckling, lärande och utbildning och barnens första år är viktigt att beakta för att det ska ges bästa möjlighet för en god start i livet (Björk-Åkesson, 2014). Barnen har grundläggande behov för att kunna utvecklas och vissa barn behöver mer stöd för att kunna utvecklas och lära (ibid.) Det är här specialpedagogiken kommer in för att stödja barn som är av behov av särskilt stöd. ”Specialpedagogiken handlar om att skapa optimala förutsättningar för lärande för alla barn.” (Björk-Åkesson, 2014, s. 29).

Men när anser vi att vi har behov av specialpedagogik? Björk-Åkesson ställer sig frågande om specialpedagogiken behövs i förskolan, och ska den sättas in när den ”vanliga” pedagogiken inte räcker till? Författaren skriver att det sätter stora krav på oss vuxna i förskolan när vi ska utforma en verksamhet som ska var en förskola för alla barn och där alla barn kan få sina behov tillgodosedda. En verksamhet där alla barn får utvecklas utifrån sina förutsättningar och de förutsättningar som finns i miljön kring barnet, för att barnen ska kunna utvecklas på bästa sätt. Följande citat är från förskolans läroplan Lpfö 98:

”Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.” (Skolverket, 2011, s. 5).

Vilka barn är det då som är behov av särskilt stöd? Det finns de barn med identifierade funktionshinder så som Downs syndrom, autism och CP-skada. Sen finns det barn som ligger i ”gråzonen”. (Björk-Åkesson, 2014). Barnen i gråzonen är oftast i behov av att fungera i gruppen och kunna vara delaktiga på ett positivt sätt. Delaktighet anses som en hälsokomponent och som definieras enligt WHO (refererad i Björk-Åkesson, 2014, s. 30) som ”att vara involverad i sin livssituation”, vilket innebär för ett litet barn ”att vara engagerad, aktiv och själv kunna bestämma över sin vardag på ett sätt som kan förväntas med tanke på åldern” (ibid.). Studier visar att personalen i förskolan har svårt att möta barnen som befinner sig i ”gråzonen” och är i behov av professionella stöd (ibid.).

Men om vi återgår till de barn som har fått en diagnos och fått sin ”biljett” till att få det extra stödet, kan risken finnas att vi missar faktorer som kan ha orsakat svårigheterna, som exempelvis samspelet och miljön. Vi kan alltså inte garantera att barnet får det stöd som hen egentligen behöver. Kartläggning av verksamheten kan då vara aktuellt. Att kartlägga den sociala miljön kring barnet och hur verksamheten är planerad kring barnet och hur samspelet fungerar genom att observera styrkor och svagheter. Vi kan då lära oss mer om barnets förutsättningar och förmågor. (Björk-Åkesson, 2014).

Det får alltså konsekvenser hur vi organiserar och förstå vår verksamhet beroende på hur vi ser på specialpedagogiken. Nilholm (2003) beskriver tre olika perspektiv att se på området. Först har vi ett mer traditionellt, individualistiskt perspektiv. Det är det kompensatoriska perspektivet, där problemet läggs på individen eftersom individen inte anses höra till det ”normala”, där av är normaliseringsbegreppet centralt och vi menar att barnet eller eleven har svårigheter. I detta perspektiv behöver man kompensera individen utifrån de brister som individen uppvisar. Målet kan man säga är fokuserat på att hitta de rätta undervisningsformerna. Ser man utifrån detta perspektiv sätter vi in resurser för att specifikt arbeta med individens svaghet med målet att nå det normala. Utifrån detta perspektiv och arbetssätt skapas en mer segregerande undervisningsform. Utifrån detta perspektiv ser vi det ”avvikande” hos individen. Det alternativa synsättet, Kritiska perspektivet, uppstod när man började bli kritisk till det kompensatoriska perspektivet. Inom det kritiska perspektivet ”ses specialpedagogiska behov som sociala konstruktioner” (Nilholm, 2005, s. 126). Det är skolmiljön och de sociala processer som orsakar elevers skolmisslyckande, alltså skolan som system som skapar problemet.

Jag har själv erfarenhet av dessa två perspektiven där ett barn som går på två olika förskolor, vilket dessa har olika uppfattningar om barnets behov. Den ena förskolan anser att barnet har koncentrationssvårigheter och lägger problemet hos barnet. Den andra förskolan anser inte att det är ett problem eftersom de anpassar miljön efter barnets behov. Jag tror, och vet, att det förekommer ganska ofta ute i förskolan att vi reagerar på det som avviker från det vi anser vara det ”normala”. Det gäller även mig när jag har varit ute i verksamheten och jobbat, men kan nu, med ny kunskap, tänka annorlunda. Vi ser sällan att det kanske beror på miljön eller/och våra egna värderingar, vilket jag anser är viktigt att fundera och reflektera över innan vi gör en bedömning. Nilholm (2005) skriver faktiskt att specialpedagogiken fortfarande utgår från ett kompensatoriskt perspektiv, men poängterar också en variation av dessa två perspektiven. Bara för att vi ser problemet hos individen behöver det inte betyda att vi sätter in speciell och kompensatorisk undervisning.

Det tredje perspektivet, dilemmaperspektivet (Nilholm, 2005) är kritisk till både det kompensatoriska och det kritiska perspektivet. Utifrån dilemmaperspektivet menas det att vi inte kan finna en idealisk lösning som fungerar i alla lägen (Asp-Onsjö, 2012). Poängen med dilemmaperspektivet anser Nilholm (2005) är att fokusera komplexiteten i konkreta utbildningssystem avseende hur olika dilemman hanteras, snarare än att ge lösningar på hur de ska upplösas. ”Ett övergripande dilemma för ett utbildningssystem […] är att sådana system dels ska ge alla en liknande utbildning samtidigt som barns olikheter i erfarenheter, förmågor och egenskaper också kräver att man måste anpassa undervisningen till dessa olikheter.” (Nilholm, 2005, s. 131).

Nilholm (2005) menar att dilemmaperspektivet öppnar upp för dialog mellan forskning och praktik, vilket jag anser är viktigt att ta hänsyn till eftersom det skapar reflektion kring vilket perspektiv som ska vara gällande. Författaren poängterar också detta att det inte finns någon säker kunskap inom området. Men hur ska vi då tänka inom förskolan? Det är som Nilholm också uttrycker det att dilemmaperspektivet öppnar upp för diskussion om hur olikhet ska benämnas och hanteras samt om vi ska bejaka mångfald eller värdera skillnader.

Om vi återgår till diskussion om vem som är behov av särskilt stöd så får det också konsekvenser beroende på utifrån vilket perspektiv vi väljer att se det utifrån. Asp-Onsjö (2012) hårdrar detta och sett utifrån det kompensatoriska perspektivet har barn med funktionshinder och andra svårigheter ett behov av stöd. Men ser vi utifrån det kritiska perspektivet så anser författaren att det kanske inte är något barn eller elev som behöver stödjas. Däremot är det, i detta fall, förskolan som behöver stöd för att kunna möta variationen hos barnen. Utifrån ett dilemmaperspektiv så kanske det behövs tillfälliga lösningar för barnet och i olika sammanhang samt tas hänsyn till samspelet mellan individ och omgivning.

Man kan också se specialpedagogiken utifrån ett systemteoretiskt perspektiv (Björk-Åkesson, 2014) som tar hänsyn till olika faktorer som påverkar barnets utveckling och lärande. Det vill säga att detta är ett komplext område som jag också inser, vilket jag får mer respekt för vårt uppdrag och vårt ansvar vi har i vårt arbete som pedagog i förskolan. Det är många nivåer att ta hänsyn till och sådant vi inte kan påverka. Björk-Åkesson poängterar vikten av att ha kunskap om olika områden samt ta stöd av och samverka med olika insatser. Men framförallt att vi har kunskap om varje barns resurser och svårigheter samt kunskap om miljön runt barnet (ibid.). 

Referenser:

 Asp-Onsjö, L. (2012). Specialpedagogik i en skola för alla. I U, P. Lundgren, R, Säljö & C. Liberg (Red.), Lärande Skola Bildning, grundbok för lärare, (s. 327-345). Stockholm: Natur & Kultur.  

Björk-Åkesson, E. (2014). Specialpedagogik i förskolan. I A, Sandberg (Red.), Med sikte på förskolan, barn i behov av stöd, (s. 23-43). Lund: Studentlitteratur. 

Nilholm, C. (2005). Specialpedagogik: Vilka är de grundläggande perspektiven? Pedagogisk Forskning i Sverige, Vol. 10 (2), s. 124-138. http://journals.lub.lu.se/index.php/pfs/article/view/8031/7080 

Skolverket. (2011). Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2010. (2:a uppl.). Stockholm: Skolverket. Tillgänglig: www.skolverket.se. (2015-02-10). http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442