enpedagogsreflektioner.blogg.se

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM (www.spsm.se), är en av de tre myndigheterna Sverige har inom skolområdet. SPSM är en organisation som arbetar för att bland annat barn ska kunna nå målen i sin utbildning och känna delaktighet i sitt lärande i skolan och förskolan. Det gör dom genom att erbjuda specialpedagogiskt stöd, undervisning och kurser, olika läromedel samt statsbidrag. Kompetensen de erbjuder ses som ett komplement till kommunernas och skolornas egna resurser. Det finns även kurser för föräldrar och andra barn och elever, samt för syskon. SPSM förmedlar även kunskap om forskning inom det specialpedagogiska området. Stöd i skolan är en kolumn på hemsidan där man kan läsa om hur man kan stödja arbetet i skolan med exempelvis tillgänglighet, fysisk aktivitet, språk och kommunikation, läromedel, räkna, stödet kring olika funktionsnedsättningar. Man kan även läsa om lagar och rättigheter som är viktigt att ha med sig när man jobbar med barn. Jag tycker det är en resurs som är bra för oss förskollärarna att vara medvetna om att det finns. Det kan vara bra att veta att du kan ställa frågor, hitta läromedel och söka bidrag.

 

SPSM bedriver också specialskolor och vi fick en föreläsning om Kristinaskolan som är placerad i Hörnäsand. Kristinaskolan är en skola för elever som är döva eller har en hörselnedsättning. Vi fick se en film om Kristinaskolan (som också finns på deras hemsida, www.spsm.se) och eleverna i filmen verkar nöjda med att det finns dom här möjligheterna, dom skulle inte klara av sina studier om de fick gå i vanlig skola. I vanlig skola kanske inte det stöd finns som de här eleverna behöver, det vill säga en anpassad lärmiljö utifrån deras förutsättningar.

 

På hemsidan finns även ett inspirerande exempel, en film om Lisa som har gått på Kristinaskolan och som har gått där sen årskurs 1. Hon kände sig sedd och hon uttrycker det så att hon fick möjlighet att jobba med sig själv, ”vem är jag”. I filmen får hon frågan om hon har sett sin hörselskada som ett hinder att kunna realisera det du vill ha, vilket hon svarar nej på. Detta är ju ett inspirerande exempel för dom som känner att de ser sin funktionsnedsättning som ett hinder och ett problem för att uppnå sina drömmar och mål. Är ju vi vuxna som bestämt vad som är ett funktionshinder och inte är ett funktionshinder, eller? Lisa upplever att hon fått möjlighet till att bli sedd vilket även gäller alla barn och ungdomar, även de som inte anses behöva gå i specialskola. 

 

Detta med specialskolor och dess åtgärder kan jag tycka blir en segregering, vilket kan få konsekvenser. I vår föreläsning om specialpedagogik tar Assar Hörnell upp konsekvenser av segregering. En konsekvens kan bli att barnet/eleven blir identifierat som ”bristande” och de blir ”stämplade” av omgivningen. De får också konsekvensen att de stämplar sig själv vilket blir skadligt för barnet/eleven. Men jag anser också att det ibland kan vara avgörande, att få gå i specialskola kan vara räddningen för många. Men hur ska man veta? Det borde ju finnas valmöjligheter, att man kan välja själv om man vill gå på specialskola eller inte, och väljer man ”vanlig” skola borde det vara en rättighet att få det stöd man behöver. Det ska inte behöva vara så att man behöva skiljas åt från den sociala gemenskapen. Å andra sidan kan jag förstå dom eleverna som har svårigheter, och att det underlättar för deras skolgång om de får gå tillsammans med elever med liknande funktionsnedsättning. Jag kan även tänka mig att en vanlig skola skulle behöva använda sig metoder som specialskolorna använder sig av, exempelvis rörelse- och dramaämnen, för att växa i sin egen utveckling och identitet.

Under föreläsningen om Kristinaskolan, sitter jag även och tänker på en vän som jag tyvärr inte har träffat på väldigt länge. Han är dövstum och minns jag rätt så har han gått på specialskola i Örebro. När vi har träffats så kommunicerar vi genom att skriva till varandra samt använder få tecken som han lär mig. Jag har också för mig att vi har diskuterat att hörande inte gärna väljer att komma fram till min vän och ”prata” på grund av osäkerhet och okunskap. Nu kan inte jag svara för honom hur han tänker kring sin skolgång, om han hellre hade velat gå i en ”vanlig” skola om möjligheterna hade funnits. I tidningen Förskolan nr 2 2015, handlar ett reportage om inkludering vilket det framkommer att barn som går i inkluderande förskolor har en annan förståelse, vilket gör att de också får en annan acceptans när de kommer till skolan. Är det lättare att jobba inkluderande i förskolan?Enligt Kristian Lutz, lektor i specialpedagogik, som intervjuas i samma tidning menar på att det inte finns forskning som bekräftar att vi har ett inkluderande arbetssätt i förskolan, men att vi ändå har kommit långt. Han menar att inkludering är ett svårt begrepp, och anser att känslan har en betydelse, om jag känner mig inkluderad eller inte. Kristian Lutz anser också att inkludering är en process som hela tiden pågår och att det inte går att påstå att en förskola har uppnått inkludering. Han menar att det ringer varningsklockor om man anser att allt fungerar bra i verksamheten och dess utveckling.

 

I föreläsningen tar Assar Hörnell upp begreppen integration och inkludering. Integration ”handlar om hur avvikande barn skulle kunna bli en del av befintliga skolmiljöer” och som jag förstår det som ser man elever med särskilda behov. Inkludering däremot, handlar om en förändring av hela skolmiljön för att anpassa denna till mångfalden av barns olikheter. Genom inkludering accepteras olikheter och undervisningen sker i klassrummet som eleven går i. Inkludering baseras på elevens styrkor och ser elever i behov av stöd. Inkludering bygger på en demokratisk människo- och samhällssyn där alla ska ha rätt till delaktighet och gemenskap. Om vi tänker på vad Kristian Lutz menade att inkludering handlar om en känsla, så borde vi lyckas med inkluderingen om alla känner sig delaktiga och känner sig som en del i gemenskapen.

 

I sin föreläsning tar även Assar Hörnell upp exempel på framgångsfaktorer för inkludering. Bland annat punkterna:
• Alla pedagoger måste besitta grundläggande kunskaper om barn/elevers olikheter.
• Annan kompetens behövs som komplement
• Pedagogers förhållningssätt och barnsyn
• Variation i verksamheten/av aktiviteter, men välstrukturerad
• Alternativa lärandestrategier
• Flexibilitet och pedagogisk problemlösningsförmåga
• Heterogena grupper
• Samarbete mellan professioner, arbetslagstänkande
• Delaktighet för barn/elever och föräldrar
• Handledning är ett viktigt inslag för utveckling

 

Jag var tyvärr inte med på föreläsningen vilket gör att jag inte kan gå in något djupare på varje punkt. Så nu öppnar jag upp för diskussion om hur man kan jobba inkluderande i förskolan/skolan. När vet vi att alla känner delaktighet och gemenskap? Hur gör vi undervisningen tillgänglig för alla barnen? Utifrån ett dilemmaperspektiv, som jag skrev om i en tidigare blogg, bör vi även ta hänsyn till barns olikheter samtidigt som vi ska ge alla liknande utbildning. Kan vi skapa en förskola/skola för alla?