enpedagogsreflektioner.blogg.se

Vi har i kursen fått läsa boken Relationskompetens i pedagogernas värld skriven av Jesper Juul och Helle Jensen. Jag kan, efter att ha läst vissa kapitel tre gånger (jag tyckte den var svår att läsa, så den har fått några chanser) rekommendera den för alla som dagligen möter barn och elever, samt deras föräldrar, som vill skapa ett fruktbart samspel och samarbete. Författarna tar upp ett centralt begrepp, relationskompetens, och definierar det enligt följande:

 

”Pedagogens förmåga att ”se” det enskilda barnet på dess egna premisser och anpassa sitt eget beteende efter detta, utan att därigenom frånhända sig ledarskapet, samt förmågan att vara autentisk i kontakten = det pedagogiska hantverket.” Och som pedagogens förmåga och vilja att påta sig fullt ansvar för relationens kvalitet = den pedagogiska etiken.” (Juul & Jensen, 2009, s. 124-125).

 

Förskolan är en social arena där det ständigt pågår ett socialt samspel och enligt Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2011) ska barnen i förskolan ”möta vuxna som ser varje barns möjligheter och som engagerar sig i samspelet med både det enskilda barnet och barngruppen” (Skolverket, 2011, s. 6). Det är där med viktigt att reflektera över hur detta samspel och relationer mellan vuxna-barn samt vuxna-vuxna fungerar och påverkar (men även barn-barnrelationen, vilket jag inte kommer belysa just nu). Det är även viktigt att reflektera över sitt ledarskap som pedagog och vad som består i en god relationskompetens. Med ny kunskap, tänker jag faktiskt annorlunda på mina relationer med kollegor, barn och föräldrar och kan märka skillnad på dessa möten när jag är ute och vikarierar i förskolan. När vi pratar om interpersonella relationer, samspelet mellan två parter, där den ena partnern är professionell och den andra inte, ställer det andra krav på oss. Här är det viktigt med relationskompetens vilket Juul och Jensen (2009) skriver om nyckelbegreppet, att uppleva sig sedd och bekräftad.

 

I relationskompetens, använder författarna ”värdeföreställningar” som anses som relationella kompetenser i professionella vuxen-barnrelationer;
• Att ”se” barnet, är en förmåga som beror på olika förhållanden, bland annat viljan att ”se” samt mina egna upplevelser av att ha blivit ”sedd” eller inte blivit ”sedd”. Att ”se” barnet är att kunna se ”bakom” beteendet, exempelvis att se ensamheten hos den populäre.
• Ledarskapet, ”förmågan att planera och genomföra de pedagogiska processer som leder till de givna målen utan att kränka barnens personliga integritet och förmågan att vara tillgänglig i processen med personlig auktoritet” (s. 126).
• Autenticitet, handlar om äkthet och närvarande i relationen. Skapar även möjlighet att barnen kan hitta och utveckla sin autenticitet.
• Ansvar, den vuxnes ansvar för relationens kvalitet. (Juul & Jensen, 2009).

 

Juul och Jensen (2009) vill förmedla att vi inte längre befinner oss i en lydnadskultur, utan i en ansvarskultur där barnen inte längre är lydiga utan behöver ledas av ansvarsfulla vuxna. Pedagogen som ledare bör eftersträva att stödja barnen i att bygga ett inre ansvar. Detta görs genom ett samarbeta med barnet för att barnet ska kunna ta ansvar för sig själv och andra, vilket leder till att känner trygghet och tillit till den vuxna. I och med detta trivs och utvecklas barnet bäst i subjekt-subjektrelationer, där barnet uppfattas och behandlas som ett självständigt subjekt. Det vill säga att barnet också är en aktiv medskapare i sina relationer. Ömsesidighet är därför viktigt i relationens kvalitet. Som vuxen behöver man inse, att försöka utnyttja sin makt genom att förändra ett beteende hos ett barn, är det dömt att misslyckas.

Den största utmaningen, anser Juul och Jensen, för pedagogen är de barn som hen har svårt att skapa givande relationer med. I boken Barn som inte leker, vilket jag också rekommenderar att man ska läsa, menar Marie-Louise Folkman och Eva Svedin (2008) att barnens relation till den vuxne är en viktig bas för att utveckla barns lek. Leken är viktig för barn utveckling och kan påverka barns framtida psykiska hälsa (ibid.). Utifrån detta känns det väldigt angeläget att diskutera relationen mellan vuxen och barn. Författarna nämner face-time, vilket beskrivs som den tid och tillfällen den vuxen ger ett barn ansikte mot ansikte. Det kan vara vardagens små möten, men möten som gnistrar. Dom här speciella mötena anser jag skapar och bygger upp fina relationer med barnen och barnen får känna sig sedda. Jag har för mig att jag ställde frågan till Christina Widmark Saari på vår föreläsning om sociala relationer, om man kan nå alla barn, och jag har för mig att hon svarade att det går, vilket jag håller med om.

Det är viktigt att förstå de olika relationerna vi ingår i och Juul och Jensen (2009) beskriver dem enligt följande. I en vuxen-barnrelation är det viktigt att förstå att vi vuxna har ett större ansvar för processens kvalitet och dess konsekvenser. Författarna resonerar att barn inte kan ta detta ansvar. Den kollegiala relationen, samspelet med likställda och jämbördig vuxen. Båda parter har lika mycket ansvar för kvaliteten i relationen. De poängterar att vi inte kan samarbeta med alla och att det alltid kommer finnas konflikter. Viktigt är då att vi tar ansvar för oss själva. När det inte fungerar i arbetslaget kan en det vara bra och nyttigt att ta hjälp utifrån av någon kunnig och mer erfaren. Pedagog-föräldrarelation, i samspelet med en vuxen när man som pedagog har mer makt än den andra förutsätter det också att hen har det största ansvaret för processens kvalitet. Pedagogen har ansvar för tonen, stämningen och atmosfären i samtalet. Det är viktigt att reflektera över att ett samtal med en förälder inte alltid är harmoniskt utan bör också finnas plats för disharmoni.

Samspelet/relationen har en innehålldimension, vad vi gör tillsammans, vad vi pratar om. Sedan en processdimension, alltså hur vi pratar med varandra och sättet vi gör det på. Ton, stämning och atmosfär, vilket jag nämnde tidigare, påverkar samt våra medvetna och icke medvetna yttre och inre beteenden. Detta påverkar min ledarroll i att vara en god ledare. När man arbetar med barn, om vi ska se utifrån en ansvarskultur, får jag auktoritet på grund av hur jag är och vad jag gör. Lyssnar jag på barnet och hur säger jag ifrån? Vilken typ av ledare vill jag vara? Vad förmedlar jag i mitt sätt att vara? Det här är tankar som förmedlades på föreläsningen med Christina Widmark Saari. Christina pratar även om den negativa relationsspiralen, där man som ledare kan känna sig otillräcklig. Man har bara sett problemen kring ett barn och känner sig hjälplös att nå fram till barnet. Då kan en ”positiv bok” vara en lösning, där man antecknar positiva saker kring barnet vilket bekräftar barnet. Jag kan tycka att man även själv kan använda sig av en positiv bok. Exempel skriva; Idag fungerade samspelet bra mellan mig och Lisa. Det berodde på att jag….osv. Vilket skulle kunna skapa egna reflektioner kring mitt ledarskap och min relationskompetens.

Juul och Jensen nämner yrkespersonlig utveckling som är en medveten och strukturerad utveckling som har med yrkesrelaterade problemställningar. Kollegial reflektion kan vara ett bra alternativ som metod för att diskutera problematiskt professionellt beteende. Handledning kan ibland vara ett alternativ, att ta in någon som är mer kunnig och mer erfaren. Individuell handledning eller coaching kan också vara ett alternativ. Jag tror att detta är viktigt i din roll som pedagog för att kunna få möjlighet att vända och vrida på sin situation. För jag är säker på att det kommer dyka upp svårigheter som jag är tvungen att ta hjälp och stöd av andra för att kunna gå vidare och för kunna utvecklas i min yrkesroll.

Tänkte komma in på föräldrasamarbetet, vilket också tas upp som en viktig del i läroplanen; ”Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar” (Skolverket, 2011, s. 5) samt att ”Arbetslaget ska visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer” (ibid. s. 13). Föräldrasamarbetet består bland annat av det dagliga samarbetet samt det problemorienterade samarbetet (Juul & Jensen, 2009).
• Det dagliga samarbetet, det dagliga mötet där informell utväxling sker. Ofta korta samtal som kan stödja föräldrarna i sin föräldraroll vilket ger föräldrarna trygghet och respekt för pedagogens yrkeskunnighet.
• Problemorienterade samarbetet, innehåller de ”svåra samtalen” som många kallar det, men författarna kallar det för ”de nödvändiga samtalen”, vilket uppstår när den dagliga samvaron och samarbetet inte fungerar.

Viktigt att komma ihåg, menar Juul och Jensen, att man inte kan skapa optimala processer i samtalet varje gång. Men när samtalet inte löper optimalt, är det bra att vara öppen med det. Sen kommer man möta föräldrar som man inte kan ha en konstruktiv relation med. Då menar Juul och Jensen att det kan vara en en lösning att bara backa, eller att man får stöd i kollegial reflektion och handledning. Kontakten blir desto bättre ju mer autentiska vi är, med andra ord att vi är öppna med våra värden och känslor samt våra tankar och hållningar. Tänka på det hur föräldrarna reagerar och de känslor som dyker upp när de får höra att deras barn kanske inte fungerar som de ska i förskolan. Det är väldigt sant som författarna poängterar att vi måste ta ansvar för kvaliteten i relationen och inte skylla på barnen och föräldrarna för att inte relationerna inte fungerar. Som Cristina Widmark Saari poängterade i sin föreläsning, att vi ska tänka på hur vi uttrycker oss hos föräldrarna. Föräldrarna vill alltid sitt barn bästa, även om det kanske inte alltid blir så som de tänkt.

Vi har fått se en film ”Barn som behöver mer” från UR, Utbildningsradion, som handlar om barn som behöver lite mer stöd för att klara av sin vardag i förskolan och skolan. Filmen handlar bland annat om Theodor som går i förskolan. Han har diabetes och behöver ständigt hjälp för att klara av vardagen och för att överleva. Med ett barn som har diabetes är det viktigt att förstå att barnet kan få sockerfall och har då svårt med koncentrationen och uttrycka sig, vilket får konsekvensen att omgivningen får svårt att hantera detta. Theodor blir trött och ofokuserad och samspelet med andra barn fungerar inte så bra, eftersom han inte kan uttrycka sig hur han mår. Han får svårt att komma in i barngruppen och i leken.

Theodors pappa och verksamhetschefen ger tips och goda råd till föräldrar med barn som behöver lite mer, och personal i förskolan hur samarbetet bör vara kring barnet. Pappan poängterar en öppenhet till personalen och att man pratar och diskuterar kring problemet. Han säger att de berättar om Theodors behov som han behöver för samspel med andra barn. Verksamhetschefen påpekar vikten av en nära och respektfull kontakt och samarbete med föräldrarna. Hon menar att man ska utgå från möjligheterna och lyfta fram det, inte bara se hindren. Verksamhetschefen poängterar också att föräldrarna har varit öppna och engagerade, vilket har underlättat samarbetet.

Jag kan ju fundera över hur det fungerar med föräldrar som inte är lika engagerade eller öppna som Theodors föräldrar är. Föräldrar som man inte känner att man får den här goda kontakten med. Det kan även vara så föräldrarna inte är engagerade, och blundar för problemet. Går man in som pedagog och berättar om barnets behov, kan det finnas risk för en konflikt och att föräldrarna går i försvar, vilket försvårar att bygga upp en bra relation. Verksamhetschefen nämner en, anser jag, en viktig synpunkt att utgå från möjligheterna. Det tror jag gynnar både pedagogerna och föräldrarna i att ge barnet det stöd det behöver. Samt att man bygger upp en bra relation med barnet vilket skapar ett förtroende till föräldrarna vilket även speglas i läropanen; ”Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktig, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn ska få erfara den tillfredsställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen.” (Skolverket, 2009, s. 5).

Hittade förresten en intervju med Jesper Juul som kan vara intressant att läsa.
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/11/20/jesper-juul-respekt-relationer-vikten-olydnad (Tillgänglig: 2015-02-24)

 

Referenser

Folkman, M-L., & Svedin, E. (2008). Barn som inte leker, från ensamhet till social lek. (2:a uppl.). Stockholm: Runa.

Juul, J., & Jensen, H. (2009). Relationskompetens i pedagogernas värld. (2:a uppl.). Stockholm: Liber.

Skolverket. (2011). Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2010. (2:a uppl.). Stockholm: Skolverket. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442 (2015-02-11).

Sveriges utbildningsradio. (2005). Skarpa lägen: [Elektronisk resurs]. Barn som behöver mer. Utbildningsradion. Tillgänglig: http://uraccess.se/products/101382 (2015-02-05).