Konflikthantering
Alla har vi någon gång befunnit oss i en konflikt, vilket inte är så konstigt eftersom det är en naturlig del av vår utveckling som människa. Juul och Jensen (2009) anser att vi bör hälsa konflikterna välkomna, vilket jag tycker är ett bra uttryck som dämpar ångesten inför alla konflikter man stöter på och kommer stöta på. Författarna menar att vi lär oss viktiga saker om oss själv och andra i konflikter och i dess bearbetning.
Men vad är en konflikt? Helen Dahlström förklarade på en föreläsning att en konflikt är en kollision mellan intressen, värderingar, handlingar eller inriktningar. En konflikt handlar om vad människor önskar och behöver eller vad de är rädda för. Hon talade om även om olika slags konflikter. Konflikter på individnivå, en intrapersonell konflikt som är inom människan, som exempel ”vad vill jag?”. Konflikter på gruppnivå, interpersonell konflikt, som är konflikter mellan människor, som exempel mellan barn/barn, vuxen/barn, pedagog/förälder. Sedan har vi konflikter på organisationsnivå, så kallade systemkonflikter, som exempelvis utifrån politiska perspektiv som exempel resursfrågor.
Förskolan är en social arena där du stöter på konflikter dagligen vilket Juul och Jensen (2009) påstår att det är oundvikligt i interpersonella relationer. Hälsar vi dessa konflikter välkomna och inte ser dem som något negativt utan istället som utvecklande, uppstår det också färre meningslösa konflikter. Det är även viktigt att ha en öppen och ärlig dialog i arbetslaget för att utveckla vår relationskompetens och hur vi hanterar konflikter (ibid.). Arbetsklimatet påverkar ju faktiskt barnen och föräldrarna, samt alla inblandade i verksamheten. Jag tänker även på att vi vuxna i förskolan ska vara en förebild, vilket även står skrivet i förskolans läroplan (Skolverket, 2011).
I Läroplanen för förskola, Lpfö 98, har vi uppdraget att arbetslaget ska: ”stimulera barnens samspel och hjälpa dem att bearbeta konflikter samt reda ut missförstånd, kompromissa och respektera varandra” samt ”göra barnen uppmärksamma på att människor kan ha olika attityder och värderingar som styr deras synpunkter och handlande” (Skolverket, 2011, s. 9). Vi har alltså som mål stödja och hjälpa barnen att hantera och bearbeta konflikter. Helene Dahlström förklarade att konflikthantering är som vår andra baskunskap och den första baskunskapen är då så klart språket. Vi måste ha språket för att kunna sätta ord på värderingar, känslor och behov. Behärskar man språket så underlättar det för vår kommunikation i konflikthanteringen. Det är alltså av stor vikt att hjälpa de barn i förskolan som inte har språket, för att göra deras problem och behov begripliga, vilket gör att vi bättre förstå konflikterna och vilket i sig skapar förutsättningar för att lösa dem. Annars är det lätt att de känner sig missförstådda och kränkta.
Helene Dahlström pratade om olika strategier och förhållningssätt inför konflikthantering. Defensiva strategier, då har man en strategi där man döljer eller ignorerar problemet, oftast utses en syndabock. Med detta förhållningssätt manipulerar man konflikten och konsekvensen blir att problemet fortfarande ligger kvar och båda parter blir en förlorare. Detta förhållningssätt anser jag kan göra mycket skada om man har denna strategi när man löser konflikter i barngruppen. Maktstrategier, exempel konflikt mellan pedagog/barn, chef/anställd, där man tvingar motparten till underkastelse och lydnad. Konflikten blir inte heller med denna strategi löst och den underlägsne förtränger sin ilska. Genom denna strategi anser jag också att man missar att bekräfta barnet, och i sin tur påverkar det barnets integritet. Dessa tankar bekräftas av Juul och Jensen (2009) som menar att pedagogens relationskompetens är avgörande i en konfliktlösning. När pedagogen hamnar på defensiven händer det tre saker;
• ”De vuxna förlorar initiativ och överblick och samarbetet med barnen reduceras till en uppslitande kamp om att vinna.
• Barnen blir otrygga och förlorar tilliten till de vuxnas ledarskap.
• Båda tappar tron på sig själva.” (Ibid. s. 24).
Sedan har vi samverkansstrategier där man har problemlösande samtal och förhandlingar. Man kartlägger problemet och söker tänkbara lösningar och beslutar om den bästa lösningen. Om det finns behov tar man in en medlare. Så här brukar jag försöka arbeta när det dyker upp konflikter mellan barnen. Tillsamman med de inblandade barnen, får de var och en berätta sin version kring hur konflikten uppstod, detta för att bekräfta barnens tankar och känslor. Sedan reder vi ut det och barnen få själva bestämma den bästa lösningen vilket de ofta klarar utmärkt. Jag brukar avsluta med att fråga varje barn om det känns ok för att få en bekräftelse att de inte längre befinner sig i konflikten. Men, detta är lättare sagt än gjort ibland, speciellt när man jobbar med de mindre barnen som inte riktigt har språket, vilket jag känner ibland är jobbiga situationer när man inte vet vad som orsakade konflikten. Men man får då försöka så gott det går att hjälpa de små med kommunikationen. Men det händer också att jag ibland backar och låter barnen, oftast de äldre barnen, lösa konflikten själva, för märker jag att de klara det själva så tror jag det är bäst för deras utveckling om de får lösa det på egen hand. Ofta löser de sina egna konflikter utan problem och ibland behöver de vägledas. Men nu tänker jag faktiskt ifrågasätta mig själv! Hur vet jag att de reder ut konflikten på bästa sätt och på vilka grunder anser jag det? Jag vet ju inte vad som händer inom barnen när de har rett ut en konflikt på, vad jag anser, det bästa sättet. Enligt Juul och Jensen är det viktigt att bekräfta alla parter i konflikten, samt bekräfta barnens inre upplevelse. Det kanske handlar då om att verkligen ”se” de barnen som är inblandade om de känner att konflikten verkligen är löst. Så det är lite problematiskt det där om man ska backa eller om man ska ”lägga sig i” och vara medlare. Huvudsakligen måste i alla fall vara att barnen blir bekräftade i sina beslut, eller? Men hur ska man hinna med det, att bekräfta alla i alla konflikter som uppstår?
Jag tyckte det var intressant när Helen Dahlström fick oss att reflektera över hur vi själv hanterar konflikter, och vad det beror på. Det sitter oftast djupt och att det kommer från våra föräldrars sätt att hantera eller inte hantera konflikter. Men det är för mig olika, hur jag hanterar konflikter med min partner eller med min dotter, samt hur jag hanterar en konflikt med ett barn på förskolan eller med en kollega. Viktigt att man får syn på sin egen konflikthanteringsstrategi, som Helen Dalhström var inne på, att man då har möjlighet att ändra den. Det är även väldigt nyttigt att fundera över vilken syn vi har på konflikter. Helene Dahlström berättade om undvikande förhållningssätt, man är konflikträdd och det sker en stagnation, det vill säga att det inte sker någon utveckling. Ser konflikter som det naturliga, man får leva med det helt enkelt. Sen kan man ha en interaktiv syn, där konflikter leder till förnyelse och eftertanke.
Ibland kan konflikter uppstå när man anser att barnet ses som olydigt, vilket jag som vuxen har ett stort ansvar för att inte stämpla barnet som problematiskt. Varför kommer det sig att jag ser barnet som olydigt? Juul och Jensen påstår att när vi vuxna blir irriterade på barn beror det på att barnets beteende framkallar sådant som inte är bearbetat i vårt eget liv. Författarna resonerar också kring den dubbelmoral som uppstår. Att vuxna ofta resonerar att när min relation lyckas är det min förtjänst, men när relationen misslyckas är det barnets fel, vilket får konsekvensen att barnet får stå med skuld och skam. Jag tyckte det var intressant vad Juul och Jensen skriver om att barnet finner möjlighet att frånsäga sig ansvaret, som i exemplet när barnet kan uttrycka följande; ”Det var inte jag som gjorde det” (ibid. s. 41), vilket kan betyda tre saker:
• ”Det var faktiskt inte jag som gjorde det.
• Min handling skrämmer mig så mycket att jag just nu måste frånsäga mig ansvaret för den.
• Det var faktiskt jag som gjorde det, men inte mitt ”rätta” jag, och just nu kan jag varken skilja dem två åt eller få dem att hänga ihop.” (Ibid, s. 41).
Utifrån dessa resonemang har det gett mig nya insikter och tankar i hur jag kan bemöta barnen samt ökad förståelse för vår avgörande roll för barnens moraliska utveckling, vilket även författarna påpekar. Jag har även fått upp nya ögon för barns olydnad, vilket är enligt Juul och Jensen ”barnets första steg på väg mot integritet/inre ansvarstagande.” De menar vidare, ”Därför måste vi sluta att hålla tillbaka de olydiga och i stället ta dem vid handen på deras väg att bli sig själva”, det är en del i barnens personliga och sociala mognadsprocess. Vi har en viktig roll som ledare i att skapa kvalitet i vår relation med barnet där målet, enligt författarna, är ökad integritet, ”förmågan att handla självständigt, ärligt och i överrensstämmelse med sina moraliska principer” (s. 38). Viktigt som ledare att se till att barnet blir sedd, hörd och tagen på allvar, så att vi blir lyhörda för barnens önskningar, vilja och mål. Juul och Jensen poängterar ett ledarskap som skapar möjlighet till en jämbördig dialog för att barnet ska hitta sig själv. Författarna menar att självkänslan, ”vem jag är” fås genom bekräftelse och barn som känner en vilsenhet i vem man är kan skapa konflikter. Det är med andra ord viktigt att barnen ska få möjlighet att få sätta ord på hur det är att vara hen.
Helene Dahlström kommer även vi in på vad man gör när man blir arg och hur jag hanterar det, vilket också är viktigt att fundera kring och väldigt viktigt att reflektera det i grupp. För hur känner barnen sig när de blir arga och hur reagerar de? Jag tror, vilket också Helene Dalström ville förmedla att det är viktigt att jobba med barnens känslor i förskolan. Vi fick genom en workshop jobba med olika känslor, bland annat skriva olika känslor på lappar som man sedan skulle gestalta och visa för de andra, som gissar vilken känsla som visas. Det som var så bra med den övningen var att det visar på att vi uttrycker och tolkar känslor på olika sätt, vilket är bra att ha med sig när man tolkar barnens känslor. I förskolan kan man exempelvis låta barnen jobbar med olika känslor och som de sedan får gestalta, exempel hur man ser ut när man är arg, glad, ledsen etc. Detta kan man sedan fota, för att sedan prata med barnen om. Jag nämnde även tidigare utifrån läroplanen att vi ska uppmärksamma barnen att vi har olika värderingar och tycker olika, vilket kan göras utifrån olika värderingsaktiviteter/lekar, vilket även vi fick prova genom olika workshops i kursen.
Något annat som är viktigt att reflektera kring med tanke på känslor är konfliktens förlopp och barnens bearbetning av en förlust. Konfliktens förlopp enligt Juul och Jensen består av följande delar; behov/lust – ”nej” – kamp/förhandling – förlust/frustration – lugn. Författarna menar att det är ett sundhetstecken att få kämpa för sitt behov och behovet att få bearbeta förlusten utrycks olika från barn till barn. Vissa barn gråter och andra blir arga. Det är viktigt att denna bearbetningsprocess inte förbjuds eller förlöjligas av oss vuxna samt att barnen får den tid barnen behöver. Författarna anser att barnen då kan bevara sin värdighet.
På föreläsningen med Helen Dahlström gick vi igenom konflikthantering och olika strategier och modeller som man kan använda sig av, vilket jag också skrev om tidigare. En konflikthantering handlar om att förstå konflikten, vilket görs genom konfliktanalys och konfliktlösning. Konfliktanalys görs utifrån en egen tolkning som en kartläggning som ger ord åt vad som sker och varför. Det är viktigt att man lyssnar på alla inblandade. I själva konfliktlösningen kommer man fram till en lösning, och den är löst om alla inblandade är överens om att konflikten verkligen är löst, vilket jag också nämde tidigare. Juul och Jensen har så som åsikt att konflikter bearbetas och löses bäst genom dialog, vilket jag också instämmer i. Men om man inte har språket eller svårt att utrycka sina känslor, som jag var inne på tidigare. Då kan man arbeta visuellt med konflikter och konfliktlösning, exempelvis genom att göra en bildsekvens med seriesamtal eller använda sig av appen ”Ritprata”. Genom dessa blir tankarna och handlingarna tydliga och det underlättar att prata om konflikterna när man har dom konkret framför sig. Nedan har jag gjort ett exempel som man kan diskutera med barnen men även i arbetslaget för att starta diskussioner och reflektioner kring konflikthantering. På föreläsningen med Helen Dahlström fick vi bland annat tips om Islandsmodellen vilket utgår enligt följande punkter;
1. Vilket är problemet?
2. Hur känner sig de inblandade?
3. Vad kan man göra för att lösa problemet?
4. Vilken är den bästa lösningen?
5. Vilka blir konsekvenserna?
Dessa punkter kan man ha i tanken när man tittar på bildsekvenserna. Sedan kan man fortsätta att göra en konfliktlösning som visar konkret hur samtalet kan byggas upp.
Referenser
Juul, J., & Jensen, H. (2009). Relationskompetens i pedagogernas värld. (2:a uppl.). Stockholm: Liber.
Skolverket. (2011). Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2010. (2:a uppl.). Stockholm: Skolverket. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442 (2015-03-02).